tänker inte ens inleda denna text/post med ett "hej". det känns inte relevant. men det tyckte tydligen mina hjärnspöken. tredje natten dom hälsar på mig. jag börjar bli så sjukt trött av denna eviga jävla ångest. alla jävla självdestruktiva tankar, dom eviga jävla kommentarerna om att jag aldrig duger, aldrig gör något tillräckligt bra, att jag aldrig riktigt räcker till för alla som behöver mig. jag försöker va så jävla stark för alla andra, men.. ibland vill jag få bryta ihop. jag vill få falla i tusen bitar och se någon som plockar upp mig. jag vill falla ned i någons farm, bara få tömma ut alla mina känslor. det vore så jäkla skönt att bara få falla, falla för en stund. och sen, resa sig upp med förhoppningsvis lite ny styrka. ångesten har gått till överdrift, nu för tiden lurar jag andra att jag mår bra, så jag lurar mig själv att jag mår bra.. fram tills nätterna, när nattspökena kommer fram och slår mig på näsan och typ säger "nähäru, du mår inte alls sådär bra". folk som inte upplevt grov, sjuklig ångest kan och kommer aldrig att kunna relatera. folk kan va falska och säga "åh men alltså jag vet hur ångest känns". men medans ni sitter och snackar om "ångest" över vad som hände på festen igår, eller "ångesten" över hur fulla ni var så sätter ni fel prägel på ångest. ångest är en sjukdom, ingenting man får av att man va lite full etc. (och förstå mig rätt). jag är så trött och psykiskt utmattad av denna eviga jääävla ångest, jag är så trött.. min högsta önskan just nu är att få va ångestfri en hel dag, eller en hel natt. en dag, är det för mycket begärt? kommer jag någonsin bli frisk ur ångesten? kommer det någonsin bli bättre? vad krävs? vad kan jag göra annorlunda? så förbannat många frågor i denna eviga jävla sjukdom.. så många frågor med oklara svar..
MENY
9